Siyonara. Not to be confused with cyanide, which is, of course, goodbye in any language.

Jahahoho. Det kommer tillbaka till detta hela tiden. Jag lever, men gör inget av det.

Har haft födelsedag och firande kring detta (tack alla deltagare!) och annars mycket ojämna plågor. Fast plågor är det allt. Inte så att det ojämna består i att ibland är det plågor, ibland inte - utan just att det är plågor i ojämna tempo, varaktighet och effekt. Vad går bra just nu? Tja, jag lever? En stor vinst. Verkligen.

Någonstans i bakhuvudet så ligger tankarna och maler ner glädje och jämnmod. Så vad göra? Bättra på mitt humör genom något artificiellt medel? Hålla god mask och låta verkligheten immitera konsten? Gräva tillbaka några grundvärden som man kan tro på och bygga en ny(tt) vall/mur/fundament? Genom att sätta sig själv i första rummet tror jag i alla fall att allt kommer förloras. Ingenting klaras av, i egentlig mening, ensam. Så, en satsning på omgivning och vänner, som jag håller så mycket av men så sällan visar i handling. Kanske inte en strategi för en snabb förbättring, men vi snackar hållbar utveckling.

För övrigt anser jag att Lovön borde förstöras.